Under Shoán – Förintelsen -, i det nazistockupperade Europa, räddade jag livet på några judar. Detta gjorde jag under stark egen risk och mot alla då gällande lagar som anklagade judiska folket för allt ont och som uppmuntrade deras förföljelse, trakassering, anhållande och mord. Jag var mycket medveten att, om upptäckt, jag skulle drabbas av samma öde som de förföljda judarna. Konfronterad med detta lidande, förnedringen, orättvisan och morden, reagerde jag nästan tanklöst och på bästa förmåga. Det var inte folk som anklagades för något de gjort, de anklagades för att de fötts. De var förföljda på grund av anledningar som de själva inte förstod, utan någon möjlighet till försvar eller att skydda sina barn. Det var mig omöjligt att förbli likgiltig. Även om de inte tillhörde min familj, även om de inte var vänner, även om jag inte kände några av dem, så kunde jag inte fortsätta med mitt vanliga liv utan att sträcka ut en hand. Även om de antagligen tänkte annurlunda, hade annan tro, talade annurlunda, hade olika utseenden så döljde inte dessa skillnader att det var människor som inte var annurlunda än mig.

Tvärtom, i dessa skillnader kände jag igen mig själv eftersom, sett från deras synpunkt, var det jag som var annurlunda.

Det mänskliga är mångfaldighet och skillnader mellan individer och mellan grupper är del av mänskligheten. Det känns som att det man utsätter andra människor för är som om man utsatte mig för samma saker. Det som händer runtomkring mig är del av mitt egna ansvar. Jag övervann frestelsen att falla offer för tanken att jag inte kunde göra något. Och jag var inte ensam. Även om det inte var många, så var det andra som med sitt handlande bevisade detta: det går alltid att göra något.

Självklart var jag rädd. Självklart var det inte lätt. Självklart var det stunder då jag upplevde skräck över vad jag kunde råka ut för och längtade till min förlorade bekvämlighet. Men det var inte tid för ånger, längtan eller svagheter. Man fick omdelbart agera inför de ohyggligheter som jag omgavs av. Hitta möjliga och lämpliga gömställen, bra falsk dokumentation, tillräckligt med mat, pengar, medicin, lösa frågor om sjukdommar och andra problem som kunde dyka upp vid varje steg, övertyga andra människor att vara behjälpliga, dölja mina förehavanden för mina grannar, vänner, bekanta och släktningar som möjligtvis kunde ange mig. Jag fick ljuga, muta och samtidigt låtsas leva ett normal liv för att inte väcka misstankar. Jag var medveten om att jag kunde bli upptäckt. Jag överdrev försiktighetsåtgärderna och hade tur som inte andra hade, nämligen att jag lyckades rädda några människor utan att bli upptäckt.

Det jag gjorde var utryckligen förbjudet. Med medveten och stark övertygelse begick jag brottet att inte lyda lagarna. Konfronterad med lagens krav, valde jag det jag ansåg vara legitimt, det jag ansåg vara Rätt. En lag som främjar det onda anser jag inte vara godtagbar. Trots att propagandan insisterade på att det inte var frågan om fienden, och att för samhällets bästa, de borde försvinna, kunde jag inte se annat, i var och en av dem, en människa lik mig själv, med samma rätt att leva som jag hade.

Det finns moraliska regler som står över vilka lagar som helst; de som styr oss och som jag skall försöka föra vidare till mina barn för att de i sin tur skall föra över dem till sina barn. Godheten är för mig en klar och enkel tanke som kan sammanfattas i ”älska din nästa såsom dig själv”. Och som ”nästa” betraktar jag alla människor oberoende av dess åsikter, tro, språk eller utseende.

Detta lämnar jag i arv. Detta är vad de lärt mig. Det jag gjort har varken något värde eller kräver något speciellt erkännande. Det var vad som måste göras.